Vet att det har varit lite dött på senaste tiden och allt sånt, men den sista ruschen innan skolan är slut har tagit kol på mig totalt. Nu återstår bara 2 veckor bestående av idrott, dans, öppet hus, bal och sedan är hela skiten över. Jag kan inte beskriva min ångest med ord, utan gråter istället varje kväll. Trodde aldrig att jag skulle säga att jag skulle sakna Tungelsta skola, men helvete vad bra det är. Alla bönder, lärare, klassrum, minnen, allt. Jag älskar det. Och så tvingas man bara avsluta kapitlet och börja om på ett nytt, och jag vet inte om jag klarar av det riktigt. Alla tryggheter lämnas bakom mig för att börja på en helt ny skola utan någon som helt stödpelare - jag kommer inte att känna en endaste liten jävla människa. Hjälp.

Men imorgon klockan 08.00 sätter jag mig på bussen och åker till Värmland med klassen, för att bo i stuga, åka flotte och njuta av den sista tiden tillsammans. För trots allt, 9a, så är ni jävligt bra. Ibland.